Det står i boken s. 14: citat: " Att en förskolas rutiner och handlingsmönster kan vara så starka att oavsett vad man har för egna föreställningar om hur man vill arbeta och varför , så "glider" man in i befintliga, vedertagna och traditionella rutiner och förhållningssätt. Det verkar som om redan befintliga handlingsmönster och rutiner så att säga blir förkroppsligande i pedagogen efter en tids arbete i praktiken."
Det är verkligen det här som jag hade sån oro för när jag arbetade att jag skulle hamna i dessa rutiner och förhållningssätt som redan fanns in arbetade på avdelningen. Även fast jag kände att jag visste hur jag ville arbeta och varför jag ville arbeta så så drogs jag mer och mer åt att det skulle arbetas så som de alltid arbetat på avdelningen. Det skulle inte ske så mycket förändring. Jag vet att förändring tar tid. Det går dock inte att arbeta på ett sätt som man tycker är fel.
Jag mötes av denna mening:
- Men det här har vi alltid gjort och det har alltid fungerat.
Det behövs alltid förändring på förskolan, hur mycket man än arbetar så kan det alltid bli bättre. Jag tror inte man kan arbeta fram rutiner och arbetssätt och sen stanna där. Man måste hela tiden gå framåt.
Att göra samma saker varje dag, år in och år ut. Vad ger det mig som pedagog?, vad ger det barnen?
Jag vill lyssna på barnen och jag vill att de ska få vara delaktiga och bestämma i den mån de kan. Jag är trött på att höra folk säga att barn är för små. Det gör mig lite arg.
Vad är det som säger att en 1-3 åring trivs bäst på gården och på den egna avdelningen. Om vi inte testar vad barnen kan, så kan vi inte veta vad de kan. Och om barnen inte får prova på saker så kan de inte lära sig. Och om vi inte frågar barnen vad de vill? och vad de tycker om? Hur kan vi då veta? Vi kan ju inte anta att barnen trivs bäst på gården om de aldrig får prova nåt annat.
Förra året på sommaren var min dotter 2 år. Och envis som hon är beslutade hon att det var tid för henne att lära sig gunga själv. För det hade hon sett de stora barnen göra. Men hon hade ju också fått höra från bland annat sin egen bror denna kommentar:
- Du är liten. Jag är stor. Du kan inte.
Så hon öva och hon öva och när hon kom tillbaka till förskolan klättra hon upp på gungan och visade fröken och barnen att hon var lika stor som de andra barnen som kunde gunga. Även om hon rent fysiskt inte var lika stor. Och även om det tog mycket längre tid för henne att ta sig upp på gungan eftersom rent kroppsligt var hon enormt mycket kortare än de andra barnen. Och gungan satt väldigt högt upp.
Nu idag när hon har börjat prata mer så säger hon även själv - jag kan och klappar händerna. Det jag vill ha sagt med detta är bara för att ett barn har en viss ålder så ska man inte anta att den inte kan. Man ska låta den försöka först. Anta inte att ett barn är för liten. Men visst vissa saker är man ju för liten för det går ju inte att komma ifrån. Längdgränser på Gröna Lund, Systembolagets åldergräns, och även hur mycket man ibland vill så kan man inte samma saker som ett annat barn som är äldre.
Men ibland kanske man ska få möjligheten till att försöka.
Jag håller helt med. Det är så svårt att få till en förändring. Jag brukar säga såhär när jag hör jamen så har vi alltid gjort. Jaha men vi har ju nya barn hela tiden? Varje barn är ju unikt och det som fungerar för ett barn behöver nödvändigtvis inte fungera för alla. Vi är på vårt jobb för barnens skull de har inte valt att vara på förskolan de måste men vi har gjort ett val att vi vill vara där och då är vår uppgift att göra deras vistelse på förskolan så rolig, lärorik och bra som möjligt.
SvaraRaderaVilken härlig dotter du har =) underbart att hon trotsar omgivningens antagande om vad ett barn är! Klart att alla är olika och självklart kan vi inte stanna där vi alltid varit, som Linda oxå skriver,
SvaraRaderaAtt vi heltiden får nya barn och självklart kan inte verksamheten se likadan ut år in och år ut. Skriver från dotterns iPad och helt plötsligt slutade det komma bokstäver? Därför blev det två inlägg =)
Radera